Jag pratade med en kollega för ett par dagar sedan, hon har kris säger hon för hon börjar bli gammal. Hon är sångerska och 27 år.

Kriser är bra. Jag hade min kris när jag var 29. Man är vuxen och kan inte längre skylla på att man ännu är så ung, det är mera allvar helt enkelt.

I musikbranchen anses man gammal då man är 25, speciellt om man är kvinnlig sångerska och önskar bli popstjärna. Men också som musiker känner man att man då borde rent tekniskt vara på en relativt hög nivå och spela med stora artister, för det har ju ens idoler gjort som man läser om i deras biografier.

Men tänk om man helt enkelt inte är en av dem, är det ett så stort misslyckande? Man måste väl kunna njuta av att musicera utan att för den skull vara en av de bästa? För det är väl ganska klart att de man läser om och lyssnar på är de som har spenderat mest tid och fokuserat sysslat med musik under största delen av sina liv.

Musikalisk läggning är kanske inte det enda som krävs för att man ska bli en otroligt framgångsrik musiker. Jag tror att det behövs en otroligt stor dos av koncentration, uthållighet och förmåga att fokusera för att man skall kunna utveckla sin musikalitet till att bli en skicklig musiker.

Jag tror att vi alla har en naturlig musikalisk läggning. Men det är våra uppväxtförhållanden, våra personlighetsdrag och framförallt personliga intressen som avgör om vi kan utveckla denna läggning till att bli ett instrument för att få utlopp för våra konstnärliga behov som andra kan njuta av.

Jonas